Allt som oftast får jag en känga som antingen kallar mig moraliserande eller fördömmande av andra människors individuella livsstilar; något jag förstås vill undvika. Vem fan vill vara moraltanten i klassrummet, vem vill vara Prussiluskan i verkligheten?

Ja, kanske är det Anders Borg.

Igår kom beskedet i Alliansens reformambition att man vill höja skatt på alkohol med ca 13% eller 1,1 miljarder. Ett beslut som verkligen är ett positivt besked för att alliansen tänker använda sig av den vetenskapligt bevisade svenska modellen när man formar sin politik. Fine so far.

Det som är konstigt med hela situationen är hur Borg uttrycker sig och i aftonbladet citeras han:

– Vi föreslår alkohol- och tobasskatthöjning. Det ligger i linje med vår åsikt att man ska arbeta och inte supa.

Människor skall arbeta och inte supa; ett statement som om det kom ut i ett av UNF:s pressmedelande skulle tolkas som otroligt moraliserande av andra människors val och värderingar. Men när Borg säger det blir det något annat; det andas ett högt medborgarideal och känsla av ”ordning och reda” – precis som i björklunds populära skolbänk!

Jag kan tycka att moral fått ett dåligt rykte; kalla det värderingsgrund, ideal eller norm – det är egentligen typ samma sak. Att ha idéer om vad bra handlingar, beteenden eller resultat är, ska ju inte per definition vara dåligt. Tvärt om. Däremot finns det förstås massor av sorters moral, ideal eller normer som skall ifrågasättas och resoneras kring. Men oavsätt resonemang kvarstår frågan:

Hur kommer Borg undan med att vara moraltant?

Alltså: att supa leder till mer cancer.

Enkelt. ingen rocketscience direkt.

Idag uppmärksammade aftonbladet en amerikansk studie som redogör att bröstcanserrisken ökar med 1,82 gånger. Detta borde inte ha något nyhetsvärde, old news. Varför har inte Svenska folket koll på läget när det gäller supen och cancer? Vi har ju bröstcancergalor och cancerfonden arbetar med konstant och bred opinionsbildning, de måste ha pratat om prevention och risker!

Ja, för vad säger cancerfonden när man går in på deras hemsida? Vi klickar in på risker och ser:

Men vänta, här saknas ju alkohol. Puckat och konstigt?!

Nej, egentligen är det inte så konstigt. Inte vill man som ”good-will” organisation komma med råd om att det svenskar håller heligast inte är i linje med cancerfondens idéer om förbättring av samhället. Däremot är det puckat, nästan i den grad att jag börjar andas konspirationsteorier.

Att ta sitt ansvar och våga visa verkligheten är det minsta samhällsaktörer som Cancerfonden måste göra.

Under min UNF-uppväxt hade vi en studiecirkel om fenomenet och analyserade olika filmer med tydlig knarkprofil. Min favorit hade en synopsis som utspeglade sig under ständig natt, med en 17-åring i huvudrollen, som sålde födelsedagspresenter för att pröva något nytt. I sann revoltanda injicerade hon heroin typ direkt i hjärtat och fortsatta finansiera sitt missbruk genom att runka av gamla män på en stor parkeringsplats. Hon hittade en ”pojkvän” som var om möjligt mer spårad och dog. Allt hände under loppet av typ en helg.

Knarkfilm kan verkligen bli konstigt. En polariserad bild, antingen som ett positivt och naturligtfestsnack eller som mörkrets herre.

Min favorit knarkscen är given. Det kommer ur den Svenska filmen ”Sökarna”:
Han e luuuuugn

Samhällets normer, idéer och beteenden kommer från något och förmedlas genom någon. Kulturen generellt och populärkulturen i synnerhet är med och skapar ett fundament till beteende, värderingar och samhällsdebattens klimat. Kulturen är också skyddad, den skall vara fri från stat – en självklarhet. Samtidigt drivs den i sin kommersiella version av stora ekonomiska intressen.

Och visst påverkar kulturen. Annars är den tom och helt jävla meningslös.

Amerikansk populärkultur är i ständig framkant i att skapa en starkare och mer samhällsintegrerad alkoholkultur. Den visar nordamerka genom ett lurigt filter med socialasituationer som bygger på en glamorös mingeldrink i handen eller en öl som naturligt kommer ur någons kyl. Alkoholen är där som det givna sociala smörjmedlet. Det skapar en bild av ett alkoholifierat USA, när verkligheten är långt ifrån sådan.

Men det blir skitsamma att det egentligen är tre gånger så många nykterister i USA än i Sverige, effekten blir istället en stärkt bild av alkoholen som given ingridiens i en nice livsstil, såväl som norm i alla sociala sammanang. Det är sällan okej för någon i ”How i met your mother”-gänget att strunta i att dricka men vara minst lika socialt framåt.

Det blir inte konstigt att alkoholen gör att människor socialt blomstrar, när man hela sin liv fått lära sig att så fungerar det. Inte bara av sina föräldrar, inte bara av tradition; men framförallt en verklighetsförvriadande kulturindustri.

Problembilden blir intressant i sin konsekvensanalys. Nämligen om kultur är med och skapar samhällsproblem, vem tar ansvar för kulturens indirekta skadeverkningar?

Ingen enkel fråga.

Det irriterar mig verkligen att dessa rykten om ”omöjligheter” sprider sig. Jag blir inte bara lite arg, utan också trött. För hur ser verkligheten ut?

Såklart finns det en hel del problem med människor i den byråkratiska apparaten, det finns förstås orättvisor i hur våra samhällsstrukturer och visst finns det svårigheter i att påverka en representativ parlamentarisk demokrati. Jag är inte den som förnekar att det finns problem.

Det jag däremot förnekar är en icke fungerande helhet.

The Economist gör varje år något som heter ”Democracy Index” som har som syfte att se hur den demokratiska utvecklingen bland världens länder förändrar sig över tid. Med tydligt försprång ”leder” Sverige denna lista ganska överlägset. Det är alltså uppenbart så att alla som inte lever i Sverige (alltså lite grovt räknat typ 99,87% av världens befolkning) har kassare system än vi, när det handlar om att skapa ett demokratiskt strukterer.

Att då säga att det vi har i Sverige inte duger för människor att engagera sig i är hyckleri och att spotta på oändligt antal andra människors kamp om demokrati.

Så här kommer dagens moraliska brasklapp:
denna demokratisveriges jantelag som säger att allt är så dåligt och inget går kan gå och dra något gammalt över sig. Fan, om man vill något – använd de generellt väldigt bra systemen som finns – och gör det bara. Kritik är viktigt, men skall aldrig användas som en ursäkt för att inte försöka förändra.

Parallellt med kongressen ordnas också ett ”Camp” för övriga deltagare; där blandas workshops, lägeraktiviter och socialt internationellt häng.

Vi som inte var ombud på kongressen fick gärna sitta på en åskådarbänk och lyssna. Där samsades mellan 20-25 glada entusiaster och reflekterade fritt kring förhandlingarna. Det anmärkningsvärda var att 90% av dessa allt som ofta bestod av Svenska UNF:are. Konstigt kanske? Nja, när man lite allmänt reflekterar kring det så kanske det är mer naturligt än vad man tror, vi är ju skolade att tycka om möten. Folkrörelsefostran har skapat en mindre armé UNF:are som vill sitta på förhandlingar, lägga förslag, skriva motioner, diskutera propositionsordningar och ja, vara smärre rättshaverister.

Ganska häftigt det där. Skolning alltså.

En del av den glada åskådarbänken

Den anonyma personen valde idag att komma ut i en debattartikel och passande nog visade det sig att denna anonyma Peter Magnusson också har ett stort engagemang i frågan.

Han bröt lagen i san aktivistanda. Typ.

Efter långt sommaruppehåll så är min ambition att bedriva en bloggmässig revival. Dags att kicka igång hösten och starta ett nytänt engagemang som återgår till det som faktiskt var ursprunget. Kanske skall jag kalla det en väckelserörelse?

Vad är det då som jag sagt som är ”ren och skär lögn”?

I debattartikeln förkunnar vi att det finns tre argument mot sprututbyte. Ett av dessa citerar Adam helt korrekt

Sprutbyte skyddar inte mot hiv. Vare sig Socialstyrelsens utvärderingar eller internationell forskning ger stöd för att sprutbyte i sig skyddar mot hiv-smitta bland injektionsnarkomaner.

Att detta skulle vara lögn ställer jag mig kritisk till om Adam faktiskt kan mena? Det vi säger är att det inte finns stöd för att själva sprututbytet i sig har effekt. Att det finns massor av andra metoder som av olika anledningar kopplats till sprututbytet som HAR effekt, har jag aldrig förnekat. Adam har tidigare nämnt detta i ett blogginlägg:

Sedan missar Vidar hela biten med vad sprutbytesprogram innebär i övrigt: kontakt med vård och rehabilitering, HIV-tester, vaccin, social kontakt, registrering (att man vet att människorna finns och är vid liv) och så vidare, som visserligen inte har specifikt med de rena sprutorna att göra, men ändå är starkt kopplat till själva idén bakom ”supervised injection facilities”.

Jag håller med Adam om att det finns väldiga värden i de ovan nämnda aktiviterna, men att sprututbyte inte är rätt väg att att gå för att nå ut med dessa aktiviterna. Det är på intet kontroversiellt att säga att själva sprututbytet inte i sig har ett starkt vetenskapligt stöd. Adam håller inte med mig här utan skriver:

”Trots att jag utförligt redogjort för det internationella forskningsläget så tågar Vidar på som om inget har hänt”

Men jag är uppenbart inte den enda som inte anser att politikern Adam Cwejman genom ett gäng blogg-inlägg lyckats redogöra den internationella forskningsläget, och framförallt inte dragit samma slutsatser av hur ”läget” ser ut.

Här kan man nämligen läsa kommentarer från dagens debatt och bland annat reflektioner som Birgitta Rydberg (FP) gjorde i talarstolen

”Hon menade också att det finns en ”skakig” evidens för sprutbytets effektivitet men ändå bör prövas.”

Så kanske är det så att Adam får börja kalla sitt moderparti’s representanter för lögnare innan han ger mig den epiteten.

Han förklarar också tydligt för alla att  ”yrar på” utan att läsa hans inlägg när han själv verkar ha svårt att objektivt bemöta det jag skriver.

Han säger sig ha ”överväldigande vetenskapliga bevis” för sin sak, men undviker hela tiden att kommentera de viktiga inslagen i den svenska avhandlingen som rör försöket med sprutbyten i Malmö. För mig är det den viktigaste avhandlingen eftersom man bara kan bedöma ett svenskt sprutbytesprogram i ett svenskt förhållande. Allt annat blir missvisande eftersom förutsättningar, vårdsystem och smitto-situationer ser helt olika ut i olika länder.

Om man tittar på syftet med ett sprutbytesprogram så är ett huvudsyfte att förhindra en smittspridning av HIV och hepatit. Men när det gäller resultatet i Malmö säger Nils Stenström i sin avhandling:

Vi har sett att besökarna i allmänhet endast täcker en mindre del av sitt verktygsbehov genom sprutbytesprogrammet men att skillnaden mellan olika gruppers verktygstäckning är mycket stor. Graden av spruttäckning verkar dock inte ha något prediktivt värde när det gäller om sprutdelning förekommit eller ej under en given period. Om sprutbytesbesökarna täcker sitt behov av injektionsverktyg i stor eller liten utsträckning via programmet tycks alltså inte ha någon betydelse för huruvida sprutor delas eller ej. Det förefaller alltså tveksamt om folkhälsoperspektivets grundantagande verifieras bland sprutbytesbesökarna i Malmö.

En av de andra viktiga faktorerna tog Adam själv upp, kontakten med sjukvård och rehabilitering. Det är här Adams anklagelser om vårt påstådda ”människoförakt” blir så absurt eftersom det är den typen av åtgärder vi vill lägga alla resurserna på. Vi tror inte på att man lättare når människor genom att använda rena sprutor som ett lockbete, eller att fler blir motiverade att påbörja en behandling för sitt missbruk om de samtidigt motiveras med sprutorna att fortsätta. Även detta kommenterar Stenström:

resultaten [visar] att drygt 40 procent av besökarna erhållit någon form av behandling för sitt narkotikamissbruk under tiden i programmet. De allra flesta av dessa har behandlats tidigare, bara åtta procent behandlingsdebuterar under tiden i programmet, trots att vi studerat utvecklingen under närmare femton år. Huvudspåret här tycks alltså vara att det är vanligare att man erhållit behandling för sitt missbruk innan debuten i sprutbytesprogrammet än att man erhåller behandling under tiden i programmet.

Stenström säger även att närmare hälften av besökarna besökt mottagningen utan att nyttja tjänsterna där, vilket tydligt visar att behoven hos missbrukargruppen handlar om helt andra saker än själva sprutbytet.

För att avsluta den här debatten. Vårt fokus ligger i att människor inte hamnar i ett missbruk, men för de som är där är vård och rehabilitering det viktiga. Vårt motstånd mot sprutbyten består i att staten inte ska syssla med att underlätta människors fortsatta missbruk och att människoförakt snarare är om man tror att man kan locka personer till behandling genom att vifta med sprutor i ansiktet på dem. Självklart är riskbeteende och smittspridning viktiga fokusområden, men som jag visat ovan är det milt sagt oklart om en svensk sprutbytesmodell hjälper där. Vi har ett socialt skyddsnät där ansvaret för de här frågorna ligger. Är det någonstans resurserna ska läggas så är det där och på andra framångsrika sekundärpreventiva insatser.

Må väl Adam.