LUF – politik eller vetenskapsakademi?

Adam valde här att kommentera mina spontana tankar jag skrev ner om sprututbyte tidigare idag.

Adam väljer att attackera mina argument i vad som kan liknas ett  ”vetenskaplighetens” korståg. Jag skall till detta vara ödmjuk och ärlig: Jag är inte en vetenskapsman. Det är inte med det patos jag talar. Jag är politiker – så är det.

Min utgångspunkt i frågor om harm reduction (i detta fall i form av sprututbyte) utgår ifrån två saker:

Alla människor skall få hjälp till självhjälp – inte självstjälp.
Harmreduction handlar om att kontrollera lidande på ett sätt som inte hjälper någon. Att hamna i missbruk är inte ett aktivt karriärsval som finns i syo-guidens katalog, utan något människor hamnar i okontrollerbart; därav begreppet missbruk. Därför kommer alla framgångsrika instaser alltid utgå från att missbruket skall bort, inte bibehållas. Det är lätt att slänga en dänga och kalla mig eller UNF moralister, men vad är moral? Jag kan kalla det värdegrund om det är ett begrepp som LUF och folkpartiet (framförallt Nyamko Saboni) känner sig mer bekväma med.
Harm reduction och sprututbyte är inte en kontrollerbara och effektiv metod.
Det finns tillräkligt med  forskning som är kritisk till sprututbyte att det bör kasseras som idé. Framförallt är det något som i sammanhanget är en väldigt liten instats för att lösa en bieffekt av ett mycket större problem.

Jag erkänner att jag inte skrev mitt tidigare inlägg med vetenskapliga ambitioner och de erfarenheter jag hänvisade till i Vancouver och Montreal har som Adam noterat många olika resultat. Ett exempel är: Schechter, Do needle exchange programmes increase the spread of HIV among injection drug users? Aids 1999. Som faktiskt visar att fler fick HIV av de som deltog i sprututbyte än de som inte gjorde det.

I Montreal introducerades sprutbyte 1988. År 1995 kunde man konstatera att 16 procent av de som deltog i sprutbyte smittats av hiv medan endast 5,8 procent i gruppen som inte deltog. Detta rapporteras av Bruneau, High rates of HIV infection among injection drug users participating in needle exchange programs in Montreal: results of a cohort study. American Journal of Epidemiology 1997.

Men än mer intressant för sprututbytesdiskussionen i Sverige är de studier som gjorts på insatserna i Malmö/skåne. Den går att hitta här.

I en artikel i Drugnews säges också:

Den nya doktorsavhandlingen stöder alltså inte uppfattningen att sprutbyte i sig själv är effektivt mot hiv-smitta bland missbrukare.
Det vetenskapliga stödet för sprutbyte har även tidigare ifrågasatts av en svensk forskargrupp som gått igenom internationella studier. De kom fram till att hiv-testning och rådgivning är effektivare. Få program i världen kunde uppvisa positiva effekter, däremot hade några motsatt verkan, i Vancouver och Montreal var smittspridning större bland dem som besökte sprutbytena än bland dem som inte gick dit.

Så visst finns det en forskarvärld i Sverige som inte håller med Adam.

Adam forstätter att skriva:

”Vidar skriver

‘I en tid då ekonomiska muskler behövs till välfärd, jobb och utveckling har vi inte råd att ha passiviserande medborgare som inte kan bidra på grund av sitt missbruk.’

Så det främsta argumentet till att stoppa missbruk är för att de inte kan bidra till samhällsproduktionen? Kan ju ha varit det mest marxist-materialistiska jag hört på mycket länge. Vi ska ju hjälpa människor att komma bort från missbruk i första hand för att missbruket för många slår sönder deras liv, och ofta också liven tillhörande de man har närmast runt omkring en.”

Jag skrev aldrig bidra till samhållsproduktionen, det är enbart din tolkningsvilja. Jag ser medborgare som något större än skattebetalare, större än rösta var fjärde år, större än produktionstillverkare. Civilsamhället är det bästa exemplet på vad medborgare kan göra, det är medborgare genom civilsamhället och folkrörelsen som byggt välfärdsstaten Sverige.

Men avslutningsvis vill jag markera att jag inte tycker sprututbytet är VÄRLDENS STÖRSTA fråga. Den är liten i sammanhanget. Det som blir konsekvensen av insatser som sprututbytesprogram blir dock tyvärr allt som oftast att man nöjer sig när alla har rena sprutor. Det får aldrig hända. Vi får aldrig ge upp på människor.

Punkt.