En lurig onsdagskväll.

Sitter nu och skriver ny ledare/krönika till Motdrag. Bräker på oförsvarbar hög John Legend på kansliet och brölar med i den lätt tveksamma texten. Det är inspirationen som skall komma fram. Jag försöker med olika knep lura fram den, den där jäklans kreativiteten. Jag ”mindmappar” olika teman, men känner snabbt den platta ytan i mitt eget resonemang. Jag kör den gamla klassikern om att försöka prata bort all prestationsångest, men inget kommer.

Jag låtsas inte fokusera, tittar lite bort från skärmen och bara låta fingrarna flyga fram och med det låta mina egna händer föra en ”förutsättningslös diskussion”. Men, jag är svårlurad. Direkt får jag kritik som säger att jag sakna tydlighet i ‘VAD DETTA SKALL TA VÄGEN?’

Jag svär lite åt att jag alltid skall ha så jävla ”svårt med auktoritet”. Bahh!

Jaha tänker jag och börja läsa min förra ledare. Då plötsligt kommer det liksom till mig. Jag blir förfärad av mitt eget geni. Jag (och mina händer) tänker den högst välformulerade och självgoda tanken ”Bra skit” och så börjar plötsligt mina fingrarna flinkt bara skriva igen. Liksom helt förutsättningslöst.

Läs också du min förra krönika:

Roliga timmen.
Jag smådansar på trottoaren mot skolan och nynnar lite väl starkt på låten som på högsta volym spelas genom lurarna. I låtens klimax är jag återigen där på dansgolvet och upplever den redan nu legendariska utgången vi hade med klassen.

Med lätta steg och sprudlande energi i minnet gör jag en mindre piruett á la Michael Jackson, får upp dörren till skolsalen och moonwalkar in de sista stegen. När jag vänder upp blicken möts jag av något annat. Dödande blickar granskar kyligt och oförstående mitt beteende. Förtrollningen är genast bruten. Deras hint är tydlig: festen är slut – nu börjar allvaret.

Med ett sprucket inre ställer jag mig i ledet, slår mig ner och tar fram den där trista boken föreläsaren skall läsa ur. Innantill. Idag igen.

Återigen har den gjort mig medveten om hur stark den är. Den där kulturen som säger att man skall vara noga med att planera sina roligheter. Att det bara är under vissa villkor som det är okej att vara sig själv och våga släppa lite på hämningarna.

Alkoholkulturen har blivit så stark att den fått hela samhället att tro att det blir roligare om man dricker denna dryck. I själva verket finns det inga tydliga bevis för att det rent kemiskt skapar glädje. Men när alla förutsätter att det skall bli roligt med några shots nertryckta i halsen så funkar det förstås.

Då är det inte svårt att förstå mina klasskamrater som tror att man genom att nyktra till sedan automatiskt duschar av sig det roliga. De är istället i full färd med att boka nästa roliga timme, jämför kalendrar och funderar om de kan klämma in något litet party på fredag eller lördag.

Samtidigt som de inser att det kan bli svårt att hinna med någon mer fest denna månaden, minns jag mer och mer. Jag minns hur just detta var en av mina främsta orsaker att skippa supen helt. Jag minns att jag bestämde mig för att jag ska kunna släppa på hämningarna när jag vill och fortfarande ha full kontroll. Jag minns att jag bestämde mig för att ha roligt och vara seriös inte skall stå emot varandra i mitt liv.