mitt hem, min stolthet. En tisdag i ett snöigt Växjö.

Av en ren tillfällighet närmar jag mig den gamla parkeringen. Jag tidigarelade min resa mot staden för en kort intervju med det lokala nyhetsprogrammet. Så, med några minuter över så gör jag den hederliga vänstersvängen – som jag gjort så många gånger förr – och parkerar bilen. Kör ner både händer och bilnycklar i mina fickor, andas in den kalla decemberluften och kilar in genom stora dörren.

Jag har återvänt till min UNF-barndomshem. “Vattentorget 1 35234 i Växjö” säger jag tyst inuti mitt huvud och minns alla formulär, kuvert och telefonsamtal man sagt, skrivit och läst den där magiska adressen. Sedan stockholmsflytten passar jag allt som oftast på att kika in när jag har återvändardagar. För att se hur det ser ut och försöka spana in vad som händer.

Jag möts av en av de där UNFarna som fortfarande var så där jätteliten när jag började fasas ut. Även om jag vill att det skall vara sig likt, är det inte det, han ser så mycket mer vuxen ut. Nästan kontrollerad och sansad(eller bara väldigt trött).

Han förklarar att de haft  speldagar som “vit jul”-aktivitet i några dagar. De har varit närmare 30 personer fortsätter han, några nya som sedermera blev medlemmar. Samtidigt som han pratar kan jag inte låta bli min blick vandra längs lokalernas väggar. Där på väggen hänger sedan länge en whiteboard-tavla som visar vem som hyr de olika lokalerna, idag är UNF ett genomgående tema på hyresgästerna. Jag fortsätter med att fråga var de andra i gänget hänger och får en signalerande blick upp mot trapporna. “De har årsmöte däruppe, håller på att bilda en ny UNF-förening”.

Han säger det som en självklarhet. Jag skrattar, nej jag skrockar och sägar att det är vidunderligt bra. Innan fler ord hinner bytas blir han tvungen att smita för bussfärd.

Genast plockar jag upp min telefon. Ringer UNF Kronobergs kära distriktsordförande John. Han svarar lite sådär halvosäker och vinterhes “Hej Vidar!”. Utan massor av småborgerligt trevliga kommentarer meddelar jag vad jag stött på här en tisdag på vattentorget. Jag säger att jag blir underbart glad och att han gör bra ifrån sig. Responsen blir inte den naturliga. Han skrattar också och berättar att han inte visste omfattningen av aktivitet och inte heller att de skulle ha årsmöte!

Jag säger till John: “Det min vän, det är bra ledarskap”.

Efter att samtalet har avslutats, jag hunnit förklara stadgar för den nybildade föreningen och hälsat på det gamla gardet så lämnar jag platsen med ett litet leende. Ett självgott leende som viker sig sådär lite grann i en krok på vänster sida. Jag tänker på hur formaliserade teorier om management och ledarskap ibland är överflödiga. Jag tänker på hur mycket medlemmarna i UNF kan göra generellt och i kronoberg i synnerhet. Jag tänker på den ljusa framtiden vi går till mötes.

Jag är stolt på ett ödmjukt vis bara vi smålänningar känner.