fredagsmedvetandet.

Kansliet börjar tömmas på folk. Men jag är fortfarande inringad. Ett tjockt mörker ligger likt ett töcken över essingen.

Jag är omringad. Novemberruskets svarta riddare har spunnit en väv av depresivitet och destrutivitet. Mörkrets dans förblir en gåta; men vi känner det. Vi lever i det.

Men jag räds inget. Jag sitter här bakom tegelbefästa murar och skriver för fullt. Nästan som om det är sista chansen.  Jag får inte tappa farten, då är det kört. Det vet jag.

Trots denna vetskap, förlorar jag ibland konsentration och riktning. Jag tittar då hastigt upp och möter min vän som hänger här på min vägg. Han, min egen kära hjälte, vakar över mig och dessa korridorer. Han låter inget rubba sin blick. Han ingjuter tro, hopp och envishet.

Mig knäcker de inte, tänker jag. Inte idag. I ett svep är jag ner i datorskärmet igen och smattrar allt hårdare mot tangenterna. Jag skall igenom tänker jag. Inget kan stoppa mig. Inte ikväll.