Normen- den största fascisten av oss alla!

Mitt engagemang kan beskrivas som en motreaktion. Precis som det följer en subkultur med varje kultur, följer det med varje rörelse en motrörelse. I tidig ålder mötte jag beskymmer i livet som var svåra att ta på. Problemen berodde på samhällsbeteenden & agerande som inte gick att förklara med resonemang och klassisk logik.

Jag började förstå att det fanns oskrivna lagar i normer, kultur och tradition som var mer tvingande än vad man som liten kunde förstå. Dessa regler fick människor agera, utan att tänka. Fick människor att inte resonera utan bara vilja skapa strömlinjeformning.

Tidigt passade jag inte in. Jag fick markeringar. Gjorde normöverträdelser. Fick straff. Men utan rättegång.

I brist på forum att få möjlighet att diskutera min syn på problemen för att kunna avgöra vad jag gjort för fel, så gick jag en annan väg. Jag började mer och mer strukturerat och genomarbetat bryta mot dessa osynliga lagpraxis som fick så många att stå i led.

Varje dag som gick, fick jag mer skit. Mer straff. Mer distans. Mer kyla.

Men för varje dag som gick växte mitt fysiska engagemang sig starkare. Så starkt att jag än idag kan går igång på fördummande flockbeteende och icketänkande diskrimineringar av nytänk.

Även om mitt normtrotsande minskat, så finns min ryggsäck kvar. Det är de reserver som jag buffrat upp där som får mig att orka lite extra. Vilja lite mer. Slåss en dag till.

Rent storleksmässigt är mitt engagemangsreserv summan av all den bajs jag har fått av auktoriteter genom åren. Inte mer. Inte mindre.

Normkriget har bara börjat för min egen del. Jag fortsätter och tänker fortsätta axla folkrörelsens arv om bildning och demokratisering. Detta seklets utmaning är normen och den sociala konstruktion som alkoholen står för.