Berättelsen om hur hollywoods bilder blev verklighet i småland

Jag traskar runt i mitt familjehem (vilket jag precis vant mig vid att säga, länge var det bara ”hem”). Jag går runt, med händerna sådär utstuderat bakom ryggen och liksom lutar mig fram. Justerar min imaginära monokel för att granska förändringarna sedan min egen barndom där. Jag studerar varje detalj. Jag är inredarens Sherlock Holmes. Varje lite möbel gör jag analys av. Jag ser snappt nya vinklar, nytt ljus och ibland helt nya inredningskoncept!

Jag stiger förväntasfullt in i min fars arbetsrum. Vi har haft mejlkorrespondans angående hans nya skrivbord, som är ett sån’t där med bokhylla på framsidan i snajsig dansk 60-tals design.  Mitt läte kan i text endast beskrivas med ord som ”ahh” och ”ohh”, fast med det gröpliga distinkten som bara välfödda sydsvenska män över 50 år kan ge ifrån sig. Det är riktigt fint.

Jag låter min hand utforska de mjuka formerna som bara det minimalistiska 60talet kunde ge oss. Jag studerar också vad han låtit stå kvar på skrivbordet. Vad han valt att lägga i den särskilt marknadsförda bokhyllan på bordets framsida. Bevingade ord får samsas med valfri urgammal antikviarieversion av någon smålänsk poets mest berömda verk . Plötsligt hittar jag upp ett litet skåp som gömmer sig precis brevid. Med både nyckel och lås så känns skåpet lite viktigt. Kan inte hålla tillbaka min nyfikenhet utan använder ett finger för att lite sådär deckarmässigt med minsta möjliga beröring öppna upp luckan.

Där får jag denna vyn.

Hans ärliga försök till en genuin arbetsplats föll pladask. Han har försökt forma det själv men inte lyckats hela vägen. Jag ser resonemanget framför mig. Vad skall ett arbetsrum innehålla för att bibehålla gentlemannakaraktär? Han blädrar genom sina inre minnen, & får upp bilderna av wiskydrickande visa äldre män. Den ena en nestor av sitt slag, den andre en adept på uppgång. De byter erfarenheter och låter sig enbart avbrytas av att fiska fram ett glas whisky ur det lite väl lägligt placerade whiskyfacket.

Generellt blir jag lite upprörd för att man inte tänker själv utan istället låter sig försjunkas i mindre begåvade redan utmärkta banor. Men i detta fall blir jag i synnerhet arg för att man är med och glorifierar något, utan att förstå vilka långtgående konsekvenser ett sådant vardagsbeteende kan ge. Man är delaktig i något stort. Att forma en kultur.

När Hollywoods alkoholglorifiering gick rakt in i folkhemmet vet jag inte. Men att det är många sjuka kulturer, beteenden och ideal som följden med, det är jag säker på.

Nu är frågan vi får ställa oss: ”När skall vi tvätta ur gamla hopplösa traditioner och skapa oss frescha och moderna kulturer?”

Men också, hur gör vi det?