När man (läs jag) kallar sig nykterist i olika sammanhang kan många bli frågande och ifrågasättande. Man vill knäcka ett resonemang. En vanlig fråga är om jag har pröva ”det andra sättet”. Att knarka och supa?
Mitt svar har många gånger varit nej, men formulerat i mer diplomatiska formuleringar.
Förra veckan gjorde jag trotts allt det.
Jag levde för och med knarket. I mitt fall Morfin.
Och för korta stunder kunde jag verkligen förstå folk som knarkar. Hur man domnar av. Får återkommande ”dope”-drömmar. Jag personligen kunde styra min sjukhussäng ut i korridorer. Jag slirade runt hörn. Gjorde piruetter. Gled på ett recke ner för en trapp. Jag var sjukhussängarnas Tony Hawk. Ibland fick jag sådant flow att jag för korta stunder lyfte med min säng.
Sedan försvann dvalan.
Min abstinens visade sig genom den smärta som återigen gjorde sig medveten om sin närvaro.
Jag lyssnade på ”The Velvet Underground – Heroin”.
”Morfin, its my wife and its my life
Because a mainer to my vein
Leads to a center in my head
And then Im better off and dead
Because when the smack begins to flow
I really dont care anymore”
Sedan gick jag ”cold turkey” efter 4 dagar. Flat. Inget mer.
Det var tufft. Men nu är jag ute ur bruket.
Min utvärdering av att knarka är att det är lite trist. Samma lunkelilunk och alla oförutsägbara känslor och upplevelser suddas ut. När jag första gången fick energi efter knarkandet kände jag mig lättad och som jag vunnit tillbaka förmågan att leva, känna och glädjas.
Nu kan ingen kalla mig okunnig längre.
I’ve been on the other side.
edit: viss nyans av sarkasm bör läsas in i denna livsstilsbeskrivning.
Vidar
8 kommentarer
Hm, intressant det där. Jag tycker nästan att det blir någon form av intressekonflikt när man pratar om nykterhet och morfinbehandlingar samtidigt. Jag förstår mycket väl att man vill ha smärtstillande medel för att just dämpa smärtan, men det känns lite fel. Det känns som om jag gör precis det jag dagligen kämpar för att motverka. Dubbelmoral är nog ordet jag letar efter.
Jag har nog inte riktigt bestämt mig huruvida jag anser morfin är någonting jag skulle kunna acceptera som behandling, och jag tror att jag måste besluta mig för det innan jag hamnar i en situation där morfin vore ett alternativ.
Jag undrar hur du ser på saken, rent konkrek: strider användning av morfin med ditt beslut om nykterhet? Känns det i alla fall inte som en intressekonflikt?
Att vara emot användning av narkotika i alla sammanhang är enligt mig naivt. Vi måste inse att det finns kontexter där droger kan användas för nytta. Alkohol för att köra bilar och rengöra och olika narkotika för att arbeta med läkandets konst. Exempel är om du skall göra en operation, krävs många gånger narkos för att kunna genomföra det. I narkos ingår diverse narkotika för att göra kroppen avspänd och medvetslös. Där är jag en pragmatiker. Inte hycklare.
Jag tror att vi nykterister måste vara bra på att skilja på saker, så att vi inte blir moralistiska fundamentalister.
Absolut finns det användningsområden för de olika preparaten, men narkos i operationer går inte precis att jämföra med alkohol för att rengöring. Narkosen används dock inte huvudsakligen som ett berusningsmedel – det är kanske detta som är den kritiska punkten – men har ändå den bieffekten.
Jag håller med dig på det viset att vi måste skilja på saker (vi kan inte börja bojkotta vatten för att det ibland finns nån tusendels promille alkohol i det), men åsikterna är i alla fall för mig grundade i principer, principer som inte flyttas på hur som helst. I framtiden kan jag kanske acceptera narkos, men det kommer ändå att kännas väldigt ambivalent och otroligt mot allt vad jag står för.
Det fanns ingen kontakta-mig-knapp här på bloggen såå jag skriver en kommentar istället. Vad tycker du här du läser det här i DN? Jag googlade efter några alkoholfria alternativ och landade rätt snabbt på DNs webbplats.
Trist attityd tycker jag! Gravida och bilförare…
En del i narkosen är muskelavslappnande. Detta är oftast morfin eller morfinliknande preparat. Huvuduppgiften är alltså dess berusande effekt.
Jag förstår ditt resonemang kring principer. Men jag tycker inte världen riktigt är så enkel. Det är för mig viktigt att komma ihåg att droger har positiva effekter. Flera sådana. I vissa kontrollerade frågor så kan man använda dessa effekter för att rädda människor. Jag känner inte heller att detta bruk, är ett bruk som möjliggör de missbruk som sker av droger i samhället. Menar du att morfinanvändandet på ett sjukhus är en del i att skapa en sjuk drogkultur och skapar sammhällsproblem?
Min följdfråga i ditt resonemang blir också hur långt du drar dina principer? Begränsar du dig i att inte ta några värktabletter alls? Om inte, när i antal går gränsen?
Håller med. Trist. Inte förvånande. Men trist.
Nej, naturligtvis anser jag inte att morfinanvändning på sjukhus skapar en drogkultur, absolut inte. Skulle man kunna mäta effekten av morfin i ett perspektiv för hela droganvändandet i samhället tvivlar jag på att man skulle få ut särskilt stora effekter.
Det är klart att droger har positiva effekter, annars skulle de inte finnas och heller inte fortsätta att finnas, men de finns och det gör de för att det finns en efterfrågan på dem – alltså någon ser någonting positivt i dem. Och som sagt, de används inom sjukvården för olika syften.
Jag förstår absolut att man kan använda droger på ett positivt sätt, men i förlängningen kan det också innebära svårigheter att argumentera emot ”ett glas vin till maten”-försvaret. Det är lite samma försvar som vi nu använder för att försvara droganvändandet inom sjukvården, lite samma argument.
Det där var nog mest en impulsiv tanke, dock en tanke som kräver lite fundering kring. Mental anteckning inför framtiden: fundera på drogförsvar kontra ”vin till maten”.
Nej, jag använder faktiskt värktabletter, men inte utan att tänka tanken och känna känslan av att detta är nästan att gå emot mina principer, mina åsikter och några av mina andra tankar. Jag ville mest höra dina tankar om det när jag nu ändå såg att du skrev ett blogginlägg i ämnet:)
Ifall man nu skulle vilja vara kritisk till användandet av t.ex. morfin på sjukhus, så kan det ju vara så att man blir frestad av sitt rus under behandling att fortsätta även efter tillfrisknande. Man skulle också kunna plocka fram statistiken på hur många som blir feldoserade, för länge och bygger upp beroende.
Jag som tillhör de mer ”rabiata” med min egen hållning till droger (märk väl att detta är den mall jag väljer att leva efter, inte den som jag anser att andra skall leva efter) är att inga sinnes påverkande prepparat skall inmundigas ifall det går att undvika. Inget smärtstillande, inga huvudvärkstabletter, ingen alkohol osv. Smärtan är något som man kan hantera, kontrollera och är även den en del av livet.
Hur kommer man kunna hantera smärtan i framtiden ifall man alltid trubbar av den? Dessutom är det ett enkelt sätt att bygga upp psykologiska beroenden, som exempel: En person börjar ha huvudvärk, tar valfri smärtstillande tablett. Men identifierar inte orsaken till huvudvärken, kan t.ex. vara nackspänningar. När då tablettens effekt avtar, kommer troligen huvudvärkens grund att finnas kvar. Det kanske inte känns direkt, men huvudvärken återkommer. Då tar personen en tablett till osv. tills grunden till huvudvärken byggs upp och smärtan stegrar dag för dag, tills personen behöver ta flera tabletter. I med att det handlar om själv medicinering utan ofta vidare mycket kunskap är det också en stor problematik. Personen i fråga kommer kanske ta fler tabletter än vad som faktiskt har effekt eller skapar spöksmärtor för att den är så van vid att vara avtrubbad eller att den skall ha ont och äta piller.
Slutfrågan är naturligtvis, hur vet man när, var och hur man bör ta t.ex. smärtstillande?
Man kan naturligtvis svara: När det är ordinerat från läkare.
Den stora fördelen är att då är det inte att knarka eller att vara narkoman, i med att definitionen på att knarka är att själv medicinera.
Dock finns fortfarande problematiken med att det inte är sällan som läkare skriver ut för mycket för att försäkra sig om att patienten inte blir missnöjd.
Dessutom får det vara abnorma mängder smärta för att man inte skall överleva den, eller fungera någorlunda normalt.