vägen mot sveriges mest betydelsefulla ungdomsförbund

Adam Cwejman, ordförande för LUF fortsätter vår bloggdebatt på sin blogg. Nivån på diskussionen börjar är verkligen låg och jag tar på mig att  bidra till onödig pajkastning, men när Adam antyder att jag inte har ett uns av hederlighet eller att mina åsikter är vidriga tycker jag att någon gräns kan ha passerats.

Han förklarar också tydligt för alla att  ”yrar på” utan att läsa hans inlägg när han själv verkar ha svårt att objektivt bemöta det jag skriver.

Han säger sig ha ”överväldigande vetenskapliga bevis” för sin sak, men undviker hela tiden att kommentera de viktiga inslagen i den svenska avhandlingen som rör försöket med sprutbyten i Malmö. För mig är det den viktigaste avhandlingen eftersom man bara kan bedöma ett svenskt sprutbytesprogram i ett svenskt förhållande. Allt annat blir missvisande eftersom förutsättningar, vårdsystem och smitto-situationer ser helt olika ut i olika länder.

Om man tittar på syftet med ett sprutbytesprogram så är ett huvudsyfte att förhindra en smittspridning av HIV och hepatit. Men när det gäller resultatet i Malmö säger Nils Stenström i sin avhandling:

Vi har sett att besökarna i allmänhet endast täcker en mindre del av sitt verktygsbehov genom sprutbytesprogrammet men att skillnaden mellan olika gruppers verktygstäckning är mycket stor. Graden av spruttäckning verkar dock inte ha något prediktivt värde när det gäller om sprutdelning förekommit eller ej under en given period. Om sprutbytesbesökarna täcker sitt behov av injektionsverktyg i stor eller liten utsträckning via programmet tycks alltså inte ha någon betydelse för huruvida sprutor delas eller ej. Det förefaller alltså tveksamt om folkhälsoperspektivets grundantagande verifieras bland sprutbytesbesökarna i Malmö.

En av de andra viktiga faktorerna tog Adam själv upp, kontakten med sjukvård och rehabilitering. Det är här Adams anklagelser om vårt påstådda ”människoförakt” blir så absurt eftersom det är den typen av åtgärder vi vill lägga alla resurserna på. Vi tror inte på att man lättare når människor genom att använda rena sprutor som ett lockbete, eller att fler blir motiverade att påbörja en behandling för sitt missbruk om de samtidigt motiveras med sprutorna att fortsätta. Även detta kommenterar Stenström:

resultaten [visar] att drygt 40 procent av besökarna erhållit någon form av behandling för sitt narkotikamissbruk under tiden i programmet. De allra flesta av dessa har behandlats tidigare, bara åtta procent behandlingsdebuterar under tiden i programmet, trots att vi studerat utvecklingen under närmare femton år. Huvudspåret här tycks alltså vara att det är vanligare att man erhållit behandling för sitt missbruk innan debuten i sprutbytesprogrammet än att man erhåller behandling under tiden i programmet.

Stenström säger även att närmare hälften av besökarna besökt mottagningen utan att nyttja tjänsterna där, vilket tydligt visar att behoven hos missbrukargruppen handlar om helt andra saker än själva sprutbytet.

För att avsluta den här debatten. Vårt fokus ligger i att människor inte hamnar i ett missbruk, men för de som är där är vård och rehabilitering det viktiga. Vårt motstånd mot sprutbyten består i att staten inte ska syssla med att underlätta människors fortsatta missbruk och att människoförakt snarare är om man tror att man kan locka personer till behandling genom att vifta med sprutor i ansiktet på dem. Självklart är riskbeteende och smittspridning viktiga fokusområden, men som jag visat ovan är det milt sagt oklart om en svensk sprutbytesmodell hjälper där. Vi har ett socialt skyddsnät där ansvaret för de här frågorna ligger. Är det någonstans resurserna ska läggas så är det där och på andra framångsrika sekundärpreventiva insatser.

Må väl Adam.